Den nederländska kulturhistorikern, professorn och filologen Johan Huizinga, som bland annat skrev boken Homo Ludens a Study of the Play Element in Culture, myntade begreppet "den lekande människan". Han menade att leken föreregick människans civilisationsbyggande, och representerade och uttryckte något ursprungligt. Jag tog fasta på Huizingas teorier och ville möjliggöra lekandet/spelandet på dem arbetsplatser jag besökte.

Men hur ska begreppet lek egentligen definieras? Enligt svenska akademins ordbok som "en sysselsättning utan mål, en mindre livlig kroppsrörelse utan egentligt allvarligt praktiskt ändamål, avsedd att bereda nöje och förströelse; särskilt om dylik sysselsättning hos barn".

Finns det då någon mening med leken? Många vill tillskriva den ett allvar och en funktion bortom själva lekandet. Men jag tror att leken är viktig av andra skäl. Den kanske inte har ett "syfte" men mening har den, precis som all annan mänsklig aktivitet. Situationismen, som startades i Frankrike under 1960-talet men som sedan blev en internationell rörelse, engagerade en grupp aktivister och konstnärer som ofta använde sig av leken som konstnärlig metod. Situationisterna genomförde en rad lekfulla experiment, happenings och planlösa strövtåg i det offentliga rummet. Under de här utfärderna upplevdes och analyserades omgivningens olika energier och stämningar. Begreppet psykogeografi myntades av situationisten Guy Debord. Psykogeografin är en kartläggning av hur den fysiska miljön påverkar människors känsloliv och sinnesstämning. Jag tror vi alla har erfarenhet av att vår sinnesstämning förändras av staden, rummet och arkitekturen.

I mitt verk undersökte vi våra egna reaktioner; vi såg om det gick att skapa förutsättningar för att det oväntade skall hända och om vi kunde lyckas se på vår invanda omgivning med nya ögon.